Hobbies i tiden

Het nu. Wallpapers aprilnummer har en modell framför en vägg med träprylar på omslaget. Filters stora story handlar om fågelskådning.

Nyttoföremål i trä och vårens första vadare,
i blickfånget både för mig och tidningsköpare.

Knivslöjd

Den färdiga kniven. Det var lite fina
missfärgningar i björken som livar upp.

Så gjorde jag min första kniv sedan mellanstadiet. Den kniven tog väl en hel termin att göra färdig, den här tog några timmar. Nån slida har jag inte gjort förstås, det tar väl några timmar till.
På jämtska säger man förresten knivslir, något mindre ekivokt om man är en sån som inte sprider könsord kring sig.

Så här började det. Borrade upp för tången i hornet,
i fyra näverbitar, i tre bitar aluminium från en ölburk
och i en bit björk. Kapade tången så att den går
kanske fem centimeter in i björken.
Jag täljde fram formen med kniv, en rasp och en fil
hjälpte till att forma renhornet.

Putsad och klar satte jag skaftet i en flaska
linolja över natten. Det var dumt att låta
hornet ligga i olja också såklart, men
det fattade jag inte på den tiden.

Längst ner på hornbiten ser man hur den
missfärgats av oljan. Så kan det gå.
Ölburken mellan näverskivorna
klarade sig dock oskadd.

Gäralauspinn

I en vecka ska jag blogga på sajten Kravallslöjd. Det första inlägget handlar förstås om gäralauspinnar, såna som tillverkas när man inte direkt har nåt annat att göra. Klicka dit och kolla läget. Kravallslöjd alltså.

Typisk pinne som gjorts medan jag inte
gjorde nåt annat än just den.

Krympburk

Kom ju över lite färsk björk, ett par slevar är igångjobbade. De delar som inte fick vara med och ligga slev blir det krympburkar av.
Jag gillar krympburkar, mest för att det är en så klok teknik och mindre för att jag lyckas göra dem fina. De som kom på att ett färskt rör av trä kunde krympa fast kring en torr träskiva måste ju ha blivit jäkligt impade. Gick nog runt och var lite malliga.
De tre burkar jag började på har krympt klart och väntar på att bli helt färdiga. Läser förresten att det tog en vecka för jivaroindianerna i Peru att krympa sina dödade fienders skallar. Björkkrympning går alltså snabbare, om man inte räknar in att lock och sånt ska göras också. Men huvudkrymparna fick å andra sidan kämpa med att flå kraniet, koka huden, skrapa insidan och sånt pyssel. Så allt som allt tror jag att indianerna hade det tuffare med sina krympningar.

Nya spiralborren gick rakt igenom på nolltid.

Ser ju ut som en toarulle. Får komma ihåg det
om jag behöver skoja med nån i framtiden.

Sågade itu toarullen, det blir två burkar av den
i stället. Det visar sig återigen att pyntning inte
är min forte, men det var lite kul att ge sig på det
Sen blir det lock också, och färg.

Krokvuxen björk

Jag körde förbi några gubbar som röjde längs en väg och jag fick lov att ta med mig ett par bitar krokvuxen björk. Nu laddar jag för lite färskslöjd.

Krokvuxet och fint. Det borde ju finnas
åtminstone nån slev i det här.

Men så klöv jag ett av ämnena och kärnan visade sig
vara knasig. En kvist gick dessutom ut från kärnan,
så jag vet inte vad det kan bli av den här biten.
Hålslev, någon?

Marmelad

Jäklar vad många träd det finns alltså. En hel skog innehåller så mycket virke, bara ett fullvuxet träd skulle täcka behovet av smörknivar för en hel stad i flera år tror jag. Sån här småslöjd som jag håller på med kräver inte så mycket trä, några småbitar räcker långt.
Därför var det kul att få en gren från ett småländskt körsbärsträd. Den var lite angripen av röta, men delar av den gick att ta vara på. Så långt har det blivit en liten brevkniv och en marmeladtagare. Trevliga saker båda två.

Brevkniv och marmeladinstrument av körsbärsträ.

Spiralborr från Värmdö

Vad bra den här var då. Åkte med en kompis till Hemmesta på Värmdö, en loppis där skulle ha gamla verktyg – och det hade de. Gamla hyvlar, sågar, yxor, filar, skrot och korn. Jag har varit ute efter en spiralborr och hittade en klockren. Testade på en bit björk sen och borren sög sig genom trät på ett rätt lätt sätt. Välinvesterade 75 kronor.

Björken var torr och hård, men vi tog
oss igenom. Sen sprack den i och för sig,
en kvist satt lite galet i änden.

Snygga avslut

Ett skedblads övergång till skaftet ska ju följa en viss form för att göra skeden stark och samtidigt smidig att använda och skön att se på. Den där formen ser likadan ut över hela världen. Oberoende av varandra gjorde folk i Afrika, i Ryssland och i Krokom, Jämtland, samma lösning. Slöjdbloggar fanns ju inte för några hundra år sedan, så ingen annan än trät självt kunde berätta hur det skulle vara.
Men hur avslutas en sked då? Skaftets ände har ju inte nån given funktionalitet. Okej, det får inte vara så smalt att det går av, det kan ha en krok eller ett hål så att skeden går att hänga upp. Men själv blir jag blank i huvudet när änden ska täljas till. Jag får skärpa mig, bli lite mer kreativ.

Några olika varianter på avslut, väldigt
slumpmässiga kan avslöjas. Grejen i mitten
är inte ens avslutad, bara kapad rätt av.
Förvisso en avslutning det också.

Putsa eller inte

Putsningen kan ta en jäkla tid. Har jag varit slö med kniven – inte på riktigt skurit bort det som ska bort – för jag nöta på som fanken med 80-papperet. Man blir en putsare, inte täljare.
Har man däremot täljt klart ämnet innan putsningen så går det rätt lätt, och man får den där blanka ytan som gör föremålet skönt att hålla i och som också gör det hygieniskt om det ska komma i kontakt med mat.
Men ibland tänker jag att man putsar lite för mycket också. Spåren av kniven och andra skärverktyg är rätt snygga som de är, man skulle kunna nöja sig där lite oftare.




Det översta skedbladet är oputsat, virket är en bit
rönn som låg uppkluven på en vedbacke. Det nedre
är putsad björk. Båda ser okej ut, kanske är den
putsade varianten behagligast att äta gröt med.

Kåsa av björkvril

Björkvril från Kurt i Laxviken, det var den här som var färsk när jag fick den. Men här hade den torkat och jag började forma den så smått. Coolast hade väl varit att bara använda själva vrildelen, men en del av stammen fick bli skaft.

Så långt hade jag bara använt yxa.

Här hade jag sågat lite också,
en liten handsåg gjorde jobbet.

Utsidan raspades, men jag märkte att det var trevligare
att tälja fram formen så jag slutförde formandet med en
kniv. Insidan raspades också till en början, med en
kulrasp på borrmaskinen, sen skar jag med skedkniv.

Ja, så här ser den ut nu. Putsad, putsad, putsad
och linoljad. Mönstret är ju superfint i själva
kåsan, medan stamdelen/skaftet är rätt ordinärt.
Nu inser jag också att sidorna kan göras tunnare.

Gaffel i björk

Jag tänkte på de där plastgafflarna man fick på Sibylla för att äta strips med, de hade den här formen och storleken ungefär. Har dock aldrig ätit friterad mat med den, det närmaste den har kommit nåt flottigt är linolja. Så kan det gå.

Ovansidan.

Undersidan. Svårputsat mellan
tänderna och det syns på resultatet.

Mjölskopa i björk

Den här var ju rätt rolig. Jag tog en bit av en björkstam, kanske sex centimeter i diameter, och holkade ur med en skedkniv. Enda orosmomentet var väl hur kärnan skulle funka eftersom jag använde hela stammen. Men det funkade. Ämnet hade legat ute på balkongen i flera månader så det hade nog haft gott om tid på sig att torka. När virket var färskt gjorde jag den där knasiga skeden och gaffeln av det.

Skopan fick en krok längst upp så att
den kan hänga sig om det behövs.

Krokväxt björk

Ibland vill det sig inte riktigt, men då har man i alla fall fått lite övning och tiden har gått. Här hade jag hittat en rätt okej krok på en björkstam som jag splittade i två för att testa att göra nåt av båda delarna.
Jag började med underdelen, skar fram en sked. Det bästa som kan sägas om den är väl att skaftet åtminstone hade en idé. Ofukusering eller nåt i den stilen gjorde att jag skar för djupt med skedkniven i den andra delen. Då fick den bli en gaffel. Men vem behöver en gaffel som ser ut så där?

Det borde ha blivit bra. Ämnet var ju kanon
och perfekt klyvt längs kärnan.

På väg att bli oanvändbar.

Putsade grejerna ändå, och oljade in dem vid
ett senare tillfälle. Här ser man hur läskigt det
blir när en sked får ett oproportionerligt litet blad.

Kaffemått av björkvril

Morsans kusin Kurt hänger ofta ute i sina skogar runt Laxviken. Där springer han förstås ofta på roliga träbitar, vi som sitter på kontor om dagarna gör ju inte riktigt det. I somras fick jag några björkvrilar av honom, både större och mindre. En av de större var helt färsk och jag tänkte ett tag att jag skulle testa att dra ur fiber för fiber, men det blev inte av. Kommer jag över en färsking i sommar ska jag ge mig på det.
Jag satte en kulrasp på borrmaskinen och började ta ur de små vrilarna, jag finlirade med en liten skölp. De blev nåt som liknar kaffemått till slut. Stora – så de ger starka koppar.
På jämtska säger man för övrigt inte vril, ordet är rigel. Och blir resultatet en kåsa så är det en koksa man har gjort. Man säger förstås inte björk heller, utan bjårsk.

Nyputsade kaffemått av björkvril, hade lite linolja på
dem sen. En smörkniv av ene, hämtat från Skärstad
i Småland, hamnade också i bilden. Vad en heter på
småländska vet jag inte, på jämtska blir det i alla
fall ein. Eller ään, om man kommer från Offerdal.

Täljt i ek

Jag hjälpte en kompis att klyva ved, mest ek och björk. Jag hade aldrig satt kniven i ek förut så jag snodde med mig några ämnen hem.
Den här veden hade legat ute ett tag, den hade både torkat och spruckit, och var ordentligt hård att jobba med. Men som ett test var det kul ändå, jag visste att det inte kunde bli helt perfekt så jag brydde mig inte om sprickor i ändarna och sånt.

En bit ek som till slut blev en klassisk köksslev.
Här har jag just grovhuggit fram formen med yxa,
sen blev det rätt mycket gnagande med kniven.

Man förstår ju varför man hellre täljer i färskt trä...

Eken var trots allt väldigt lättkluven. Jag antar att ådringen är så pass jämn att det inte riskerar att bära av åt nåt håll, som det lätt kan göra när man klyver björk. Märgkanalerna är rätt stora också, så där man skär tvärs emot ådringen är det svårt att få riktigt slätt. Ek har väl använts mest i raka stycken just på grund av det.

En stekspade under putsning.

En smörkniv, nån slags liten sked och den
där sleven som snott formen av en klassisk slev.

Salladsbestick får lite linolja på sig.

Salladsbestick och stekspade torkar.