De där linjerna bara ber ju om att få bli ett skaft.
Att saker inte täljer sig själva är ju grymt uppenbart. Träbitarna har legat därhemma utan att komma i nån speciell form på grund av min härliga lättja.
Nu har jag fått smak för det igen. En vril från Kurt i Laxviken har berättat för mig vad den vill bli, så nu har formandet av utsidan inletts.
Jag har gjort en kåsa tidigare, där fick en del av stammen bli skaft. Den här gången lyxar jag till det och låter en del av vrilen vara skaft. Jodå.
